I USA publicerade man i januari 2026 nya kostråd för allmänheten, vilket har fått stor uppmärksamhet. I detta arbete har man övergett de tidigare tydliga alkoholrekommendationerna om max ett glas per dag för kvinnor och två för män. I stället nöjer man sig med att uppmana människor att ”begränsa alkoholkonsumtionen för en bättre hälsa”.
På ytan låter det här kanske klokt och ansvarsfullt. Men i praktiken är det ett skolexempel på hur myndigheterna duckar när alkoholfrågan blir svår och obekväm.
De nya amerikanska riktlinjerna har också kritiserats, bland annat av folkhälsoprofessorn Marion Nestle, som ställer den relevanta frågan: Vad betyder egentligen ”begränsa” för någon som dricker för mycket? Mindre än vad de dricker i dag – men hur mycket mindre?
Samma mönster går att känna igen i Sverige, om än i mer teknokratisk form.
När Socialstyrelsen 2023 publicerade de nya nationella riktlinjerna för vård vid ohälsosamma levnadsvanor var det på många sätt ett genombrott. För första gången slog man fast att alkoholen är en ohälsosam levnadsvana tillsammans med rökning, kost och fysisk inaktivitet. I riktlinjerna konstaterar man att många kroniska sjukdomar kan förebyggas med hjälp av förändrade levnadsvanor.
I riktlinjerna anges nivåer för vad som räknas som riskkonsumtion: tio standardglas per vecka eller fyra standardglas vid ett tillfälle minst en gång i månaden.
Men tyvärr slutade tydligheten där.
För problemet är att de här riktlinjerna inte är riktade till allmänheten. De är styrdokument för hälso- och sjukvården och inte konkreta folkhälsoråd till befolkningen.
För allmänheten finns fortfarande inga tydliga besked om vad som kan anses vara en lågriskkonsumtion. Ingen rak kommunikation som svarar på frågan ”hur mycket kan man dricka?”. Istället får man otydliga och oanvändbara råd som ”ju mindre desto bättre” och ”att det inte finns någon säker nivå”. Det här är ett stort problem.
I Sveriges finns, enligt beräkningar från CAN, cirka tre miljoner riskkonsumenter. De flesta av dessa upplever sannolikt sitt eget drickande som måttligt eller ”som alla andras”. Utan gränsvärden angett i standardglas har de ingen anledning att ändra sina vanor.
Kritiken mot de nya amerikanska riktlinjerna är befogad och bör också riktas mot de svenska. För när myndigheter uppmanar människor att ”begränsa” sitt drickande utan att säga hur, lämnas tolkningen helt fri och det blir omöjligt att jobba med alkoholen som en folkhälsofråga.
Otydligt eller ängsligt formulerade riktlinjer är inte neutrala eller bara overksamma. De kan faktiskt vara farliga. För i brist på tydliga gränsvärden dricker människor för mycket utan att veta om det och riskerar därför att utveckla olika typer av alkoholproblem. Och än värre riskerar de att gynna den starkaste parten i rummet. I det här fallet: alkoholindustrin.
Om Sverige menar allvar med att minska alkoholrelaterad ohälsa krävs tydligare ledarskap. Därför bör socialminister Jakob Forssmed ta initiativ till att ge Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram begripliga, pedagogiska och tydliga riktlinjer för lågriskbruk av alkohol, riktade till hela befolkningen och inte bara till vården.
Att värna om folkhälsan kräver mod. Mod att vara tydlig, mod att bli impopulär.
Mod att säga var gränsen går i stället för att säga att varje glas räknas.
Allt annat är att abdikera från ansvaret.
OBS! Det här en förkortad version av en debattartikel som publicerades i Göteborgposten den 2 mars 2026 och som jag skrev tillsammans med Professor Kristina Berglund. Läs hela artikeln här.
