Min mormors tystnad

Man skulle kunna tro att den här historien handlar om min morfar. Han som var alkoholist och blev nykter i god tid innan jag – det första barnbarnet – kom till världen. Men det här handlar inte om min morfar, utan om min mormor. Och om varför jag brinner för att prata och skriva om alkohol i alla sammanhang jag kommer åt.

Morfar kom hem från andra världskriget med två diagnoser i bagaget: alkoholism och ångest. Han var inte ensam om det. Många soldater upplevde fruktansvärda saker, som de hanterade med brännvin för att kunna sova. Morfar ville aldrig prata om det han upplevt. Istället drack han i femton år innan han lyckades sätta korken i flaskan för gott. Så när jag föddes var nykterheten hans vardag. Det är jag väldigt stolt över honom för.

Men vi har alla hört lyckliga historier om alkoholister som blivit nyktra.

Mormors traktorer

Så det jag vill berätta om är istället min mormor – och hennes tystnad.

Mitt första minne av att något inte stod rätt till kommer från en sommar i mina morföräldrars sommarstuga utanför Flen. Jag var kanske 5 år gammal och satt och lekte med min docka på golvet. Vid matbordet intill satt mormor, morfar, mamma och pappa och åt lunch och pratade. Deras röster blev till ett tryggt bakgrundsbrus för min lek. Plötsligt ropade mormor: ”Titta vilken stor lastbil som kör förbi” och pekade ut mot vägen. Jag sprang fram till fönstret, sträckte mig upp på tå och tittade ivrigt ut. Men på den smala grusvägen var det alldeles tomt. Det fanns inte ens en fågel där.

Samma sak hände ett otal gånger i lägenheten på fjärde våningen där mormor och morfar bodde i mer än 50 år. Det hände hos min moster på andra våningen i Kista och hemma hos oss i kedjehuset. Det var traktorer, lastbilar och intressanta fantasidjur utanför fönstret.

Tystnaden spred sig

Det var inte förrän jag blev tonåring som jag fattade vad det här handlade om. Mormors plötsliga hojtande handlade om att vi inte fick prata om vissa ämnen. Det var en avledningsmanöver som hon använde för att få oss att byta ämne. Mormors tystnad spred sig genom åren, och till slut fick vi knappt prata om några problem alls. Hon sa det aldrig rakt ut, men det var tydligt. ”Problem pratar vi inte om, och vi pratar definitivt inte om att morfar är en nykter alkoholist.”

När mamma försökte prata med henne svarade mormor att ”visst hade pappa lite problem med spriten”, men det var allt. Ändå var det ju faktiskt mormor som till sist fick nog, packade hans resväska och gav honom ett ultimatum: Sluta drick eller flytta hemifrån.

1986 dog min morfar men regeln fanns kvar. I över femtio år fick vi inte prata med varandra om hans alkoholism – och det var verkligen inte okej att berätta något för andra.

Min drivkraft

Min mormor dog för fem år sedan. Med min mammas och mosters välsignelse får jag äntligen prata om min drivkraft. Jag kan berätta sanningen om varför jag valde att starta företaget Promilletanten och att prata om alkohol – hela tiden – och i alla möjliga situationer.

Anledningen till att vi behöver prata om hur vi dricker, och hur mycket vi dricker, är just den där tystnaden som spred sig som ett virus i vår familj. Efter att ha jobbat med den här frågan under hela mitt liv vet jag att vår familj inte är unik. Trots att alkoholproblem är bland de vanligaste hälsoproblemen i Sverige idag så kan folk fortfarande inte prata om det. Det är både jättekonstigt och farligt.

Och jag vägrar gå med på att det ska vara så här.

Jag älskade min mormor djupt. Hon var en av de starkaste personer som jag någonsin har mött. Och det är just för hennes skull – och för min mamma, min moster, mina kusiner och alla våra barn, och för alla andra familjer med alkoholproblem – som vi måste prata om hur det egentligen ligger till.

Om vi kan bryta tystnaden kan vi också lära oss att förebygga sådana här problem.

Så svårt – och så enkelt – är det faktiskt.