Fem myter från behandlingsvärlden

Förra veckans blogginlägg handlade om fem vanliga myter om alkoholism. Den här veckan följer jag upp med ytterliga några myter, denna gång från behandlingsvärlden. Så med risk för att reta upp några fler personer än jag redan gjort den här veckan, så kommer de här:

Man måste söka professionell hjälp för att kunna tillfriskna

Det här stämmer faktiskt inte. Det finns massor med forskning som visar att de allra flesta som tillfrisknar gör det helt utan professionell hjälp. Och det är goda nyheter. För alla har inte pengar eller möjlighet att delta i professionella behandlingsprogram. Men betyder det här att människor inte behöver hjälp? Nej, det är nog inte så vi ska tolka forskningen. För samma forskning visar också på vikten av socialt stöd när man tillfrisknar och gissningsvis har många av de som vi aldrig träffar i behandlingsvärlden fått stöd i något annat sammanhang t.ex. på AA-möten, inom familjen eller i en församling. Det finns ett uttryck som säger “people need people” och det gäller verkligen när man ta itu med alkoholproblem. Men det lyder alltså inte “people need professional people”. Jag tycker att det här är en väldigt skön tanke varje gång jag har en tuff dag på jobbet.

Alkoholism orsakas alltid av bakomliggande problem

Nej. Det gör det inte. De allra flesta alkoholister började en gång dricka för att de gillade det. Jag deltog häromveckan i ett digitalt seminarium i Systembolagets regi där forskaren Mats Ramstedt redovisade sin senaste undersökning om varför och hur mycket vi svenskar dricker. Och hans resultat var glasklara. I Sverige dricker vi för att det är roligt, för att vi gillar känslan och för att vi vill bli fulla. Och det gäller även människor med alkoholism.  Så var kommer då den här vanliga uppfattningen ifrån? Jo, från våra egna erfarenheter inom behandlingsvärlden. För när människor väl kommer till oss så har de hunnit dra på sig en massa problem och vi tolkar dem som de bakomliggande orsakerna till själva drickandet. Det blir en slags “hönan eller ägget” situation som också förstärks av att det faktiskt är de svårast sjuka som vi möter på våra mottagningar och behandlingshem (se ovan). Och bland dem är det mycket vanligare med bakomliggande psykisk ohälsa, självmedicinering och trassliga uppväxtförhållanden. Men faktum kvarstår. De allra flesta människor dricker sig till sin alkoholism och uttrycket  “problemet med alkoholism är att det är så roligt på vägen dit” som  Alkoholkommittén så slagfärdigt myntade i en framgångsrik kampanj på 1990-talet är lika sant idag.

Antingen är man alkoholist eller så är man alkoholist inte

Det här svartvita tänkandet var väldigt vanligt inom den privata behandlingsvärlden när jag började för 20 år sen och det lever faktiskt kvar på vissa ställen.  Jag minns en diskussion med en av mina chefer som på fullaste allvar, för sex år sen,  frågade mig varför i hela fridens dar skulle skriva en bok för riskkonsumenter. “För det finns inget som heter riskkonsumtion, antingen är man alkis eller så är man inte det”.

Ett annat uttryck för denna syn är att man liknar alkoholism med graviditet och säger något i stil med att “man kan inte vara lite gravid”. Men det här en väldigt dålig liknelse av flera skäl. För det första så vet vi att alkoholism är slutstationen och för att kunna komma dit så måsta man passera både riskkonsumtion och skadligt bruk på vägen dit. Så visst finns det en väldigt massa riskkonsumenter (närmare bestämt 600 000 om man räknar bort dem som redan är alkisar). Och för det andra så kan man visst vara lite gravid och mycket gravid och det vet alla kvinnor som någon gång gjort den resan (så min gissning är att uttrycket måste ha myntats av en man).  Det är en jäkla skillnad på att vara så lite gravid att man inte ens vet om det och ha gått upp 30 kg och se ut och känna sig som att man ska sprängas vilken minut som helst.  Och på samma sätt som jag kan vara lite gravid så kan jag ha lite alkoholism. D.v.s. ha så få synliga problem att jag inte själv märker av dem. Alkoholism är smygande process, precis som graviditet, och man vaknar inte plötsligt en morgon och har utvecklat alla symptom. Det går gradvis. Och person som precis har klivit över gränsen och utvecklat alkoholism känner förmodligen inte någon större skillnad från dagen innan. Möjligen är baksmällan mer besvärlig och jag har mer ångest men kanske märker varken jag eller mina vänner någon större skillnad. Men i slutfasen, några år senare,  kommer det att vara väldigt synligt för både mig och min omgivning. Jag har dragit på mig en massa problem, kroppen protesterar och jag kan inte längre kontrollera min alkoholkonsumtion. Saker och ting kommer att explodera, precis som det oundvikligen kommer att komma poppa ut en bebis någon gång runt vecka 40. Så kan vi snälla sluta använda de här uttrycken?

Man måste nå sin personliga botten för att vilja ta emot hjälp

Det här stämmer som tur var inte heller. Men den här synen är inte helt ovanlig bland handläggare på Socialtjänsten eller personal inom beroendevården. Att man måste vänta till tills människor själva är motiverade till behandling. Och det sker inte förrän man har nått sin personliga botten. Jag tycker ärligt talat rätt illa om den här uppfattningen. För om vi praktiserar detta cyniska synsätt så kommer vi att förlora ett antal vänner på vägen innan de når sin personliga botten. De kommer helt enkelt att hinna supa ihjäl sig (eller dö i en bilolycka)  innan de når sin egen slutstation. Modern forskning visar dessutom att motivation framgångsrikt kan skapas i mötet med skickliga behandlare och vi ofta misstar bristande motivation med bristande tilltro till sin egen förmåga till förändring. Och om vi tänker till och använder våra egna erfarenheter så inser vi också snart att det här  inte heller är en rimlig tanke. För om det var på det här viset så skulle alla som skriver in sig på Viktväktarna ha minst 30 kg övervikt och en himla massa hälsoproblem. Och så är det ju naturligtvis inte. De flesta reagerar långt innan dess och kan, med mycket mindre ansträngning och större chans till framgång, lägga om sina kost- och träningsvanor och gå ner de 5-10 kg som behövs och i framtiden hålla sin vikt. Och det funkar precis på samma sätt med alkoholproblem.

Det är bara alkisar som kan hjälpa alkisar

Tror det eller ej, men den här uppfattningen lever faktiskt kvar i behandlingsvärlden och jag träffade på den senast igår. Den här är ganska svår att skriva om eftersom jag riskerar att trampa folk på tårna. Men att vara en skicklig behandlare handlar om många olika egenskaper och färdigheter. Att själv ha tillfrisknat kan vara en enorm tillgång när man jobbar med behandling men det krävs också andra kunskaper och erfarenheter. Ibland tycker jag att det kan vara bra att jämföra med andra sjukdomar. Om du t.ex. skulle få cancer, skulle det vara viktigt för dig att din läkare också hade haft cancer eller skulle det vara andra meriter du skulle värdera högre? Jag tror att den absolut bästa beroendevården står på solid vetenskaplig grund och utförs av välutbildade personer med empati och medkänsla. Det finaste beroendevården jag känner till bedrivs i team med personer med olika bakgrund, yrkestitel och erfarenhet som jobbar tillsammans med patientens bästa för ögonen. Och det är dessutom en smaksak. En del av de som söker sig till mig gör det just för att jag INTE har utvecklat alkoholism. Andra känner att de verkligen behöver träffa personer som själva har tillfrisknat. Och det är superviktigt att det ska få vara på det här sättet.

Har du själv några myter eller uppfattningar om alkoholism som du skulle vilja att jag skrev om? Kontakta gärna mig.

#alkoholism #promilletanten #dricksmartare #myteromalkoholism #alkoholberoende

 

1 tanke på “Fem myter från behandlingsvärlden”

  1. Jag håller med om allt, även som f.d. platschef på ett behandlingshem och tillfrisknande alkoholist.
    Med vänlig hälsning, Rune

    Svara

Lämna en kommentar

För att visa att du är en människa och inte en maskin, räkna ut talet nedan: * Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.