Gillar du att äta godis ibland? Det gör jag med, även om jag vet det är onyttigt.
De flesta av oss klarar det galant; en påse smågodis varje fredag, ett välfyllt påskägg och en pralinask till jul. Vi behöver ingen som säger ”det finns ingen säker nivå av socker” för att förstå att det inte funkar att smacka i oss 200 gram mjölkchoklad varje dag i veckan. Vi begränsar vårt sockerintag med hjälp av sunt förnuft och en egen bedömning av risken.
Men när det gäller vin och öl har jag märkt att många experter och myndigheter har börjat kommunicera exakt på det här sättet.
De senaste åren har frasen ”det finns ingen säker nivå för alkoholkonsumtion” blivit mer vanlig. Jag har hört det i tv-soffor, i radioinslag och läst det i en mängd artiklar. Budskapet är vetenskapligt korrekt. Det finns ingen alkoholkonsumtion som är helt riskfri, och alkohol är inte nyttigt. Intentionen är god: att hjälpa människor att dricka mindre.
Men frågan är hur budskapet landar hos mottagaren och om det finns risker med att kommunicera på det här sättet.
Jag är rätt övertygad om det.
Risken med att vara vetenskapligt korrekt
En färsk studie av forskarna James Morris och Harry Tattan-Birch undersökte just detta. 485 personer med riskkonsumtion fick möta olika budskap om alkohol. Ett av dem var ”det finns ingen säker konsumtionsnivå”.
Studien visar att budskapet ökade deltagarnas insikt om att deras alkoholvanor kunde vara problematiska, jämfört med ett neutralt budskap. Men det skapade också betydligt mer rädsla och motstånd jämfört med ett budskap som handlade om hälsovinster av att dra ner. Deltagarna blev mer benägna att ifrågasätta och avfärda budskapet och deras tilltro till den egna förmågan att förändras minskade.
Det här är en omedelbar reaktion och inte en mätning av långsiktig beteendeförändring, det ska man ha med sig. Men den pekar på något vi som jobbar med de här frågorna borde ta på största allvar: ett budskap kan vara vetenskapligt korrekt och samtidigt dåligt utformat för att skapa förändring.
Du kan läsa hela artikeln här.
Det behövs både insikt och hopp
Jag tycker inte alls att det är konstigt att tilltron minskade i studien. Att förstå att man dricker på en riskfylld nivå är bara halva ekvationen. Den andra är att veta vad man faktiskt kan göra åt det. Och det är just det som ”ingen säker nivå”-budskapet saknar. Det ger insikt och skapar oro, men inget hopp om att förändring är möjlig.
”Tilltro till den egna förmågan” är ett begrepp jag slänger mig med ofta i min andra verksamhet, ACRA Sverige, där jag utbildar behandlare i KBT-baserade behandlingsprogram. För vi vet, genom forskning, att motivation inte räcker för att en förändring ska ske. Det behövs också en känsla av hopp och kompetens, något man inte kan prata sig fram till. Istället behöver klienten nya kunskaper och färdigheter som sedan omsätts i praktiken.
I riskreduceringsmodellen, som ligger till grund för all min förebyggande verksamhet, är de två första stegen mot en förändring av alkoholvanorna:
- Du förstår att du har en viss risk att utveckla livsstilsrelaterade hälsoproblem och att dina val har betydelse.
- Du får identifiera din egen risknivå och lär dig vad högriskval och lågriskval är, just för dig.
Man kan se det här som en slags portal som alla med förhöjd risk behöver passera för att kunna göra en förändring. När man rör sig från den ena till den andra sidan av portalen sker en inre förflyttning: från oro och ångest till en känsla av kompetens och tillförsikt. ”Jag vet att jag dricker för mycket, men nu vet jag också vad jag kan göra åt det”. Och det här är väldigt långt ifrån att bara säga ”det finns ingen säker nivå” och sedan lämna målgruppen där.
Riskreducering inte riskeliminering
Det är precis här min modell skiljer sig från nollvisions-retoriken. Riskreducering handlar inte om att övertyga någon att dricka så lite som möjligt – det handlar om att hjälpa människor göra val som konkret sänker risken, oavsett var de befinner sig idag.
Att gå från 14 glas till 10 per vecka gör skillnad. Att dricka mer sällan gör skillnad. Att sprida ut konsumtionen istället för att koncentrera den gör skillnad. Att byta ut vartannat glas mot alkoholfritt gör skillnad.
Noll risk och låg risk är inte samma sak. Men det behöver de inte vara. Ett pragmatiskt budskap om lågrisknivåer, som gäller för de allra flesta människor i de allra flesta situationer, är gott nog.
Min erfarenhet, som stämmer väl med forskningsläget, är att riskkonsumenter sällan är intresserade av budskap om hur lite de kan dricka. De vill veta hur mycket de kan dricka utan att öka risken för problem. Och den frågan förtjänar ett mer precist svar än ”ingen nivå är säker.”
Det är därför jag tror mer på begreppen lågriskval och högriskval än på en nollvision.
Och jag kan fortfarande inte förstå varför inte fler experter uttrycker sig på det viset.
