Så avslutade min 27-åriga son vårt telefonsamtal häromveckan. Han var på jobbet och blev snabbt tvungen att byta fokus. Därav den lite unika sammanblandningen av ord.
Min son är yrkesmilitär och chef, och jag är ohemult stolt över honom. Efter lumpen blev han kvar i Försvarsmakten, och jag, som suttit på första bänk, har sett hur jobbet har hjälpt till att forma honom till den vuxna man han är i dag.
Samtalet fick mig att fundera på hur våra yrkesroller och privata roller glider ihop. Jag tror att det är ungefär likadant för de flesta av oss. Vi väljer ett yrke som av olika skäl passar, och sen glider identiteten långsamt in i det. Vi tillbringar ju majoriteten av vår vuxna tid på jobbet – det vore konstigt om det inte formade oss.
Länge hade jag dåligt samvete för hur uppslukad jag blir av mitt jobb. Att det knaprade in på det privata kändes fel, nästan lite skamligt.
Sen läste jag en krönika av journalisten och författaren Karin Thunberg. Hon skrev: ”Mina egna tre trygghetsben var lätta att formulera: det som hållit mig uppe i livet är kärlek, vänskap och arbete.”
Då slutade jag skämmas.
Den meningen gav mig något jag inte visste att jag behövde: tillåtelse. För jag kommer från en släkt av hårt arbetande arbetarklassmänniskor och jag är den första som blivit högskoleutbildad egenföretagare. I den värld jag växte upp i var arbete något man gjorde – en plikt, ett sätt att försörja sig på. Och inte något som formade identiteten eller följde med in i samtalen runt de findukade borden på släktkalasen. Jag hörde aldrig mina äldre släktingar prata om sina jobb när de var lediga.
Att Thunberg räknade arbete som lika viktigt som kärlek och vänskap blev en ögonöppnare för mig. Plötsligt var det okej för jobbet att vara ett mål i sig, och inte bara ett nödvändigt medel.
Jag är lyckligt lottad som får jobba med två av mina största fritidsintressen: böcker och förändringsprocesser. Som egenföretagare glider gränserna mellan jobb och privat samman ännu mer – jag har bara ett telefonnummer, det används av både kunder, klienter och familj. Och tankarna på jobbet finns där hela tiden, även när jag inte sitter på kontoret.
Jag har slutat sätta så många gränser runt det. För mig funkar det utmärkt.
Så tillbaka till min sons ”återgå, puss, hej”. I dag känner jag verkligen igen mig i hans sammanblandning och jag ser den inte längre som en belastning. Jag ser den som en styrka.
