Det börjar med en liten, knappt märkbar rörelse i höger fot. Det är som att hälen inte kan låta bli att röra sig i takt till musiken trots att den unga flickan inte själv kan eller vågar.
Jag är på besök på Europas främsta behandlingsklinik för ungdomar och sitter längst bak i salen den här tidiga decembermorgonen.
Flickan som jag tittar på kom hit till det låsta behandlingshemmet på den holländska slätten sent i går eftermiddag. Sammanbiten fick hon säga adjö till sina föräldrar, lämna in sin mobiltelefon och se sina väskor bli genomsökta. Efter en orolig natt sitter hon nu stelt på en konferensstol i en stor samlingssal på andra våningen. Genom de stora fönstren syns den gråa decemberhimlen som svävar över de kala lövträden och det omgivande, höga staketet. Alla möbler står uppradade mot väggarna och i högtalarna dånar ABBA-musik. Runt henne dansar och sjunger ett tjugotal ungdomar och fyra vuxna.
Det luktar damm, svett och tonåring.
Flickan ser ut som vilken 16-åring som helst. Smal och med långt blont hår. Träningstights och en långärmad t-shirt. Utan smink ser hon yngre ut än vad hon egentligen är.
Hon är bara ett barn
Det ofattbara lidande som ha fört henne hit är omöjligt att se från utsidan. Men den här platsen är en slutstation. Hit kommer bara de hopplösa fallen. De ungdomar vars familjer har prövat allt och inget har fungerat. Vägen hit har varit en lång resa med självskadebeteende, ångest, självmordsförsök och förtvivlade föräldrar.
Nu ska hon kämpa för sitt liv under tio veckor, helt avstängd från den yttre världen.
Stel som en pinne och med tom blick sitter hon på stolen och stirrar rakt framför sig. Låt efter låt. Avicii, ABBA, och rap avlöser varandra i högtalarna. Jag ser hur hon, gång på gång, blir inbjuden att dansa men hon vågar inte. Men de andra ungdomarna ger sig inte. De har själva varit i hennes skor. Rädda och förvirrade under sin första dag. De vill hjälpa.
Jag ser på henne och att det långsamt, långsamt börja hända något. Den högra hälen börjar röra sig svagt i takt med musiken. Sen den andra foten. Hon börjar slappna av. Benen rör sig och ett litet, litet leende letar sig fram i mungipan.
Och sen till slut, under de sista skälvande minuterna av lektionen sker miraklet. Hon ställer sig upp och går ut på dansgolvet. Tar tag i en annan flickas hand och tar de första stapplande stegen.
Hon dras med i musiken och dansar. Hon ler och skrattar och under några sekunder så ser jag hoppet väckas i hennes ögon.
Jag släpper ut luften som jag hållit utan att veta om det och torkar mig diskret i ögonvrån. Jag önskar henne all lycka.
