Historien om den absolut sämsta och mest pinsamma föreläsningen som jag någonsin hållit. En sedelärande historia om hur jag lärde mig, den hårda vägen, att aldrig skriva mina deltagare på näsan.
I början av 1990-talet pluggade jag till grundskollärare samtidigt som jag frilansade som föreläsare. Jag var omkring 25 år gammal och redan då överintresserad av alkoholfrågan.
En dag blev jag uppringd av en officer som ville att jag skulle komma och föreläsa för ett gäng amfibiebataljonsoldater. Anledningen var att soldaterna drack sådana mängder att deras bakfylla äventyrade säkerheten på utbildningen. Det finns väl alltid en risk med att vara bakfull på jobbet, men den blir ofantligt mycket större när du springer omkring med både stora och många vapen på dig. Jag tog min tjocka bunt overhead-bilder, satte mig på bussen och åkte ut till regementet för att få dem att sluta dricka.
När jag klev in i föreläsningssalen möttes jag av ett trettiotal unga män. Alla hade grön uniform, rakat huvud och var redan uttråkade. På första raden satt en kille och petade naglarna med en gigantisk kniv.
Jag lät mig inte nedslås utan drog igång min föreläsning och började berätta om alkoholens risker. Så här funkar det. Hjärnan. Farligt. Farligt. Problem. Minuterna gick och ingenting hände. Förutom att ungefär hälften somnade och resten zoomade ut. Jag förstod att jag behövde ändra spår för att få deras uppmärksamhet.
Därför är det så bra att vara full
Och det var då jag fick min snilleblixt. Jag stängde av OH-apparaten och sa till killarna att de istället skulle diskutera med sin granne. Ämnet var: “Därför är det så bra att vara full”. Jag kände mig som värsta superpedagogen när de livliga samtalen drog igång. Jag hade ju fångat deras intresse.
Efter en stund bröt jag diskussionen och lät dem berätta om vad de hade kommit fram till. Jag skrev upp alla svaren.
”Tjejerna blir snyggare. Jag blir snyggare. Det är gott. Jag dansar mycket bättre. Jag gillar yrslan.”
Snart var blädderblocket fullt. Och precis när jag trodde att alla hade pratat klart bad en kille om ordet.
Han hade hittills inte sagt något alls, utan suttit som en stor gråsten på andra raden. När de andra killarna gav sina svar såg jag att de sneglade på honom. Så med största sannolikhet var han den informella ledaren i gruppen. Han fick ordet och reste sig upp. Nu stod jag med mina 162 centimeter framför en hundra kilo tung och två meter lång man. Och eftersom föreläsningen ägde rum i en biograf så hade han ytterligare några decimeter på sin sida. Han tornade upp sig framför mig, ställde sig bredbent och spände ögonen i mig någonstans i bysthöjd. Sedan förklarade han med en mörk och hög stämma varför det var bra att dricka:
“För att kuken blir längre!”
Jag blev plötsligt smärtsamt medveten om något som jag inte tänkt på i min iver att få hjälpa de här unga männen. Jag var faktiskt den enda kvinnan i rummet och det var inte så förfärligt stor skillnad i ålder mellan mina deltagare och mig.
Medan jubel utbrast i lokalen kröp rodnadens flammor uppför min kropp. Det var så på den tiden. Jag brukade börja skämmas nedifrån och upp. När sedan den rödmosiga rodnaden nådde ansiktet såg jag ut som en prickig korv.
En kvinna med ett uppdrag
Men jag var ju en kvinna med ett uppdrag. Så istället för att nöja mig med hans förklaring sträckte jag på mig, satte pekfingret i luften och förklarade för honom (med förmodligen ganska pipig och nervös röst) att det kanske kunde verka så.
”Men i själva verket är det fysiologiskt omöjligt. Det är istället så att din promillehalt har gått upp, ditt omdöme har försämras så att du uppfattar att din manslem har blivit längre.”
Och inne i mitt eget huvud hörde jag en liten röst som sa ”bra där Anna, vad duktig du är”.
I salen spred sig ett fnissande. Den stora killen granskade mig uppifrån och ner och la armarna i kors över bröstet. Han skakade medlidsamt på huvudet och fyrade av nästa kommentar:
“Hörrudu bruden. Jag har faktiskt mätt!”
Jag har faktiskt inget minne av vad som hände sen eller hur jag avslutade föreläsningen. Men min gissning är att det inte var på något värdigt sätt.
Gör om gör rätt
Den här föreläsningen blev avgörande för min framtida karriär. På ett brutalt och nödvändigt sätt lärde jag mig nämligen att jag aldrig mer ska berätta för folk vad som är bra för dem. Så fort pekpinnen åker fram dör intresset för att göra en förändring. Numera vet jag också att det finns massor av forskning som visar detta.
Jag gjorde verkligen så gott jag kunde den där förmiddagen. Men det räcker faktiskt inte med goda intentioner. Om vi vill att människor, på riktigt, ska ta till sig ny kunskap och faktiskt göra något med den så behöver vi tänka på hur vi förmedlar den. Och aldrig någonsin använda oss av moral eller pekpinnar.
Min allra sämsta föreläsning lärde mig det. Och idag, många, många år senare, efter att tiden har har slipat ner den värsta skammen, så kan jag faktiskt vara tacksam över det.
