Året är 1984. Jag är femton år och sitter i ett rum fullt av föräldrar vars barn har hamnat i narkotikamissbruk. Det är ett studiebesök hos Föräldraföreningen mot narkotika och jag har ingen aning om att just det här mötet kommer att avgöra min framtid. Något tar tag i mig och något inom mig vet redan att den här spelplanen är min.
Runt millenniumskiftet jobbar jag med att utveckla Försvarsmaktens drogförebyggande verksamhet, introducerar ett amerikanskt utbildningskoncept i Sverige och får lära mig att min röst räknas. Det är inte arrogans, det är igenkänning. Jag vet var jag hör hemma.
Så kommer 2010, och allt det förändras.
Jag byter jobb, anställs i en privat behandlingsorganisation och möts av något jag inte var förberedd på: mobbing, kränkande särbehandling och en reumatisk sjukdom som slår till mitt i alltihop. Det tar något ifrån mig som jag, där och då, inte kan överblicka. Inte hur mycket sorg jag kommer att bearbeta och inte hur lång tid det kommer att ta att hämta hem min självkänsla. Jag krymper, tyst och gradvis, på ett sätt som är svårt att förklara för den som inte har upplevt samma sak.
Idag kan jag se lågvattenmärket tydligare än då. Jag mötte min personliga botten då jag i desperation sökte ett deltidsjobb som administratör på ett företag som sålde frysta grönsaker. Jag som hade arbetat med internationella utbildningsprogram, stora myndigheter och ansvar för sexsiffriga budgetar. Jag behöver komma ihåg de där frysta ärtorna, för det är det mest konkreta bevis jag har på hur långt bort från mig själv jag hade hamnat.
2014 säger jag upp mig och skriver min första bok. Den 28 augusti 2016 registrerar jag Promilletanten AB, ett bolag fött ur ångest, frustration och till slut den nödvändiga ilskan som räddade mig. Inte visioner, inte passion, inte något rosa, fluffigt och välformulerat. Ilskan.
Men det tog sen väldigt lång tid att förstå att jag faktiskt hade tagit mig tillbaka.
Den här veckan sitter jag mittemot en marknadsutvecklare som lägger mitt tjänsteutbud, svart på vitt framför mig, och jag sitter och tittar på det och tänker: vad har jag egentligen väntat på? Jag ringer ett antal potentiella kunder och de flesta vill anlita mig som föreläsare, utan att jag behöver övertala dem om ett endaste dugg. Det är i de ögonblicken jag förstår att berättelsen om mig själv, den om den kränkta, krympta underdogen, inte stämmer längre. Och att den förmodligen inte har stämt på väldigt länge.
Så det är dags att jag sträcker på mig och ser en ny bild i spegeln. Jag är en medelålders kvinna med knytblus och en unik kunskapsportfölj. Det är min tid nu.
