Alla människor kan utveckla alkoholism. Jag vet det. Jag utbildar och skriver böcker om det. Men på senaste tiden har denna vetskap krupit lite närmare hjärtat och en fråga har ställts inom mig. ”Varför är inte jag alkis?” Den här veckans blogginlägg handlar om just det.
De senaste veckorna har jag sträcklyssnat på Alkispodden. Och blivit helt kär. De har funnit på min radar länge och jag har lyssnat på enstaka avsnitt, men när det blev klart att jag ska få gästa dem i november så började jag sträcklyssna. Avsnitt efter avsnitt där Johan och Roger pratar med varandra och andra alkisar och drogisar om hur det är att tillfriskna. Och sättet som de gör det på. Jag är helt hooked. Och jag känner igen mig.
Alkoholism i släkten
Precis som många av Alkispoddens gäster kommer jag från en familj där det finns alkoholism i släkten. I mitt föräldrahem fanns det alltid alkohol och de vuxna som var med och fostrade mig drack nästan allihop alkohol. Ibland blev det för mycket men för det mesta användes det som en guldkant på tillvaron. Och jag gillar att dricka alkohol. Men till skillnad från Johan och Roger och deras gäster så utvecklade jag inte alkoholism och frågan är just varför?
Det finns såklart yttre faktorer som har haft stor betydelse.
En sådan är att jag i stort sett var nykterist fram till att jag var i tjugoårsåldern. Skälet till det var att jag jobbade med kamratstöd åt ungdomar som befann sig på behandlingshem. Det kändes helt enkelt inte kompatibelt att samtidigt dricka. Jag stod också på barrikaderna i olika ideella föreningar som jobbade mot missbruk. Men jag skulle förmodligen lika gärna kunnat ha gått med i Greenpeace.
Och sen då? Jo, jag började ju att dricka som alla andra och hade en period under min studietid där det ofta blev mycket och ibland alldeles för mycket. Men det var som att någonting höll mig tillbaka. Kanske var det vetskapen om att vi hade det i generna, kanske mitt fortsatta intresse för frågan som till slut faktiskt också blev en karriär. Eller så kanske det handlade om att jag hittade rätt partner vid rätt tillfälle. Grejen är att jag vet inte.
När jag lyssnar på Alkispodden så känns det ofta som att jag har bara haft en jäkla tur. Hade jag bara gjort små, små kursändringar någonstans under resans gång så hade jag själv varit en alkis idag. För jag gillar att dricka, tål mycket och hade lätt kunnat dricka för mycket.
Lösningen är att påminna och påminna igen
Jag brukar säga att jag är min egen målgrupp. För precis som alkoholisterna som fortsätter att gå på AA-möten för att påminna sig om att de aldrig mer kan dricka så behöver jag påminnas om riktlinjerna för lågriskbruk.
För att vara i den gröna zonen ska jag aldrig dricka mer än 10 per vecka eller max tre per dag. Jag behöver liksom de där siffrorna att ta spjärn mot. De funkar som en slags kostcirkel som gör att jag kan göra medvetna val och minska min risk för problem. Jag är inte så naiv att jag tror att faran är över bara för att jag passerat 50 och jobbar med det här.
Att göra medvetna val är något jag kommer att få fortsätta med i resten av mitt liv. Och hur konstigt det än kan låta för vissa så är det värt det (och numera också tämligen enkelt). För jag vet hur lätt det skulle vara för mig att börja dricka mer. Mycket mer och vad priset skulle kunna bli.
