Döden, höga höjder, spindlar, ensamhet och att prata inför publik. Där har ni några av de saker som människor är mest rädda för.
Jag får rätt ofta frågan om jag inte är nervös när jag ska föreläsa. Och det helt ärliga svaret är numera ”inte alls”. Det brukar imponera och leda till en felaktigt slutsats om att jag är helt orädd och född med någon speciell genetisk begåvning att hålla tal.
Det är verkligen inte sant. Och om ni tvivlar på det så kan ni fråga mina föräldrar. De är fortfarande väldigt förvånade över mitt yrkesval. För jag kommer från en helt vanlig svensk släkt där Jante-lagen varit nedärvd i generationer och där man har fått lära sig att barn ska synas men inte höras. De har ingen aning om vad min färdighet kommer ifrån.
Men det vet jag.
Snöslask i Gällivare & internationella konferenser
Det finns forskning som visar att man behöver lägga ner minst 10 000 timmar för att bli riktigt bra på något. Jag vet också av egen erfarenhet att det tar ungefär lika lång tid att bli av med rädslan för att göra bort sig. Att jag numera inte är nervös beror på att jag har lagt ner så infernaliskt mycket tid på att just öva på att föreläsa.
Jag började redan som 14-åring och har under hela mitt vuxna yrkesliv flängt land och rike runt och föreläst. Jag har gjort alltifrån att hålla ett brandtal på Stora torget i Gällivare i snöslask med tre åhörare (varav en var pruttfull och iklädd folkdräkt) till att föreläsa på en internationell konferens med tusentals i publiken.
Jag har sagt fel saker och gjort bort mig i flyghangarer, klassrum och ordenshus. Jag har skämts ögonen ur mig och gjort mer skada än nytta fler gånger än jag kan räkna. Jag har övat, övat och övat. Att föreläsa är en färdighet, precis som att spela tennis eller baka sockerkaka, och ju mer man gör det desto lättare blir det.
Dessutom blir man ganska resistent mot pinsamma situationer efter ett tag. Det mesta har ju liksom redan hänt. Jag har snubblat, pruttat, sluddrat och misslyckats med tekniken. En gång höll jag en hel föreläsning med vidöppen gylf. En annan gång lossnade den ena bygeln i min behå (fråga mig inte hur det rent tekniskt gick till) och flög iväg över katedern när jag fick feeling.
Men som det har varit värt det. Jag älskar att träffa människor, resa, lära mig nya saker och prata om ämnen som andra tycker är jobbiga och pinsamma. Jag gillar att upptäcka att jag har fel och få chansen att ändra uppfattning. Alla de sakerna får jag av att föreläsa om alkohol i olika sammanhang. Och eftersom jag har passerat de första 10 000 timmarna så borde jag väl slippa fler pinsamheter. Eller?
