Den verkliga berättelsen om Promilletanten

Sagan om Promilletanten är inte snygg eller särskilt inspirerande. Den är inte rosa eller guldig och saknar helt fluffiga visioner, snygga affärsidéer och entreprenörsdrömmar. Istället är den bajsbrun, ganska ful, har ångest och är arg.

Promilletanten föddes ur frustration och ilska. Jag var inte på väg mot något. Jag var på väg bort.

Låt oss börja från början.

Jag vet faktiskt exakt när min väg mot Promilletanten startade. Det är nästan 40 år sen. En mörk tisdagskväll hösten 1984. Jag var femton år gammal och på studiebesök hos Föräldraföreningen mot narkotika i den Stockholmsförort där jag växte upp.  Jag klev in genom dörren och var tvärsäker på vad jag skulle mötas av.

För trots att jag visste att vi hade alkoholism i släkten hade jag hunnit skaffa mig uppfattningen att det handlade om sociala problem. Att det inte kunde hända en sådan som jag, uppväxt under trygga förhållanden, i ett villaområde och med engagerade föräldrar. 

Men den första person som hälsade mig välkommen i dörren var en av mina grannar. Och alla de föräldrar som jag träffade den oktoberkvällen hade en gemensam nämnare: de var alla obehagligt lika mina egna. Närvarande, engagerade och mycket kärleksfulla. Den enda skillnaden var att de alla bar på historier om ett ofattbart lidande. Två timmar senare lämnade jag mötet på skakiga ben och med en världsbild som var förändrad i grunden.

På barrikaderna

Där och då föddes mitt engagemang för missbruksfrågan. En låga hade väckts som snart växte till en skogsbrand. Jag vill förändra världen till det bättre, jag stod på barrikaderna, gick i demonstrationståg, höll torgmöten, skakade hand med Nancy Reagan och skrev debattartiklar. Jag var nykterist och jobbade med kamratstöd. Aldrig har jag varit mer säker på min sak. Jag fick ta plats och jag tog den.

Jag tog mig igenom gymnasiet och universitetet med en fot stadigt förankrad i folkrörelsen. Både som anställd och ideell. Jag började ta betalt för mina föreläsningar. 

Åren efter universitetet blev jag ansvarig för Försvarsmakten drogförebyggande verksamhet. Jag var alltid yngst och väldigt ofta den enda kvinnan i rummet. Det enda som räknades var min kompetens  (och om jag hade putsat skorna). Backad av den bästa chef som jag någonsin haft flängde jag land och rike runt och ställde militära chefer mot väggen. Aldrig tänkte jag att uppdraget var stort eller ansvaret för tungt. Min roll var självklar.

1998 introducerade jag ett amerikanskt utbildningskoncept i Sverige och ledde den verksamheten i 15 år. Hade stort ansvar och fria händer. Och som jag levererade. Jag älskade mitt jobb. Reste runt i världen och lärde mig ständigt nya saker. Jag fick ta plats och jag tog den.

För höga kvalitetskrav

Fast forward till 2010 och du hittar mig anställd i en privat behandlingsorganisation med en nydebuterad reumatisk sjukdom. Sjukskrivning, rehab och ett glastak tjockt som betong med en takhöjd på knappa metern.

–       Du har orimliga kvalitetskrav, du tar för mycket plats, man behöver inte vara så där bra, dina tjänster behövs inte, det är många som tycker så här …

Listan på mina tillkortakommanden var lång och jag var i dåligt skick. En dag när jag kom till jobbet hade man beslutat att plocka bort min chefstjänst. Min fackliga representant satte de viktiga orden på det som hände. Kränkande särbehandling. Han hade aldrig varit med om något liknande. Jag var mobbad. Jag fick inte ta plats och jag krympte.

Flydde till nästa privata behandlingsorganisation som effektivt dödade den lilla spillra av kreativitet som fanns kvar. – Så där kan man inte jobba, vi har alltid jobbat så här, du ska inte tro att du är nåt, vi har allt vi behöver och vi behöver inte lära oss något mer.  Jag krympte lite till.

Till slut var jag en skugga av min brinnande 15-åring.

Min absoluta botten

Jag kände inte längre igen mig själv. Det verkliga lågvattenmärket kom när jag sökte ett administratörsjobb för att sälja frysta ärtor. Hade jag fått det hade jag tagit det. Hade helt tappat tron på mig själv och glöden hade falnat.

2014 hade jag fått nog. Jag stod helt enkelt inte ut längre. Jag hade fått mina första bok antagen av ett förlag och berättade stolt detta för min chef. Han svarade med att förbjuda mig att offentligt prata om var jag jobbade. Jag timade min uppsägning så att jag jobbade min sista dag en fredag och hade boksläppet på lördagen.  Kastade mig ut i det okända helt utan livlina.

Det var bajsbrunt, ganska fult och jag hade ångest. Men för första gången var jag tillräckligt arg för att orka bryta. Och jag började närma mig.

Vägen tillbaka

Hankade mig fram ett par år på korta uppdrag och nästan inga pengar alls. Barnen fick äta väldigt mycket makaroner och falukorv men långsamt, långsamt började den där lilla lågan komma tillbaka. 

28 augusti 2016 registrerade jag Promilletanten AB. Företaget som föddes ur ångest, frustration och till slut den nödvändiga ilskan.

Jag var äntligen fri. Fri att ta precis så mycket plats jag ville. Fri att välja mina samarbetspartners och lusten började komma tillbaka. Och glöden växte till en liten lägereld som till slut blev en mer mogen version av en skogsbrand.

Jag har inte ångrat det en enda sekund.

Jag får ta plats och jag tar den.