I helgen kom nyheten att den amerikanska skådespelaren Matthew Perry från tv-serien Friends har avlidit. Med största sannolikhet i sviterna av sin långa kamp med ett svårt alkohol- och tablettberoende. Det här får mig att tänka på dem och oss.
Jag borde kanske vara luttrad vid det här laget. För har man, som jag, jobbat med beroendevård i över 20 år så har man förlorat sin beskärda del av patienter. Suttit med anhöriga som precis förlorat ett älskat barn i en överdos, fått beskedet att en klient dött i sviterna av skrumplever och blivit överraskad över en dödsannons i en morgontidning för någon som man trott att det går bra för. Det gör alltid ont men det har på något läskigt sätt blivit en del av min vardag. Jag tar det inte längre personligt för jag vet att beroende är en kronisk och dödlig sjukdom som alla inte överlever. Har väl kanske blivit lite avtrubbad med åren.
Men i söndags, när jag läste om Matthew Perry, så hade jag svårt att värja mig. Jag blev ledsen och det förbryllade mig. Det kändes väldigt sorgligt på ett personligt sätt.
Kanske har det att göra med att jag blandar ihop personen med rollen som gjorde honom känd – Chandler Bing i Friends. Skilsmässobarnet med den lite trasiga uppväxten. Killen med det vanliga jobbet som vinner sina vänner och sin kärlek med hjälp av humorn. Jag tror vi är många som identifierade oss med hans rollfigur. Chandler var kanske aldrig den snyggaste huvudpersonen men det är svårt att tänka sig TV-serien utan honom. Killen med den underfundiga leendet och den av vännerna som alltid finns där när de andra behövde honom.
Det känns lite som att förlora en barndomsvän och någon som man växt upp med.
Själv har Matthew Perry berättat att han inte kunde tittat på vissa säsonger av TV-serien för att det enda han kunde se var hur dåligt han mådde. För parallellt med att hans karriär tog fart så sjönk han samtidigt allt djupare in i ett allvarligt alkohol- och tablettberoende som var nära att kosta honom livet vid många olika tillfällen.
Matthew Perry och jag var årsbarn. Han hade just fyllt 54 år. I sina memoarer, som kom ut förra året, berättar han att började dricka vid 14 och blev beroende av smärtstillande tabletter efter en olycka under tonåren.
Han kämpade med sin beroendesjukdom i mer än fyrtio år och hann göra mycket gott under sitt liv. För även om han inte i slutändan klarade av att rädda sig själv så hjälpte han många andra. Inte minst genom att våga berätta sin egen historia.
Det är lätt att tänka att beroende drabbar en annan typ av människor. Att det finns en skillnad mellan de som drabbas och vi som inte drabbas.
Men Matthew Perrys död berör mig för att det blir tydligt för mig att det inte finns något vi och dem. Han var en människa precis som jag. Och det kunde lika gärna ha varit jag.
Matthew Perry var en av oss.
